[This is a translation of the corresponding german post]

Now I have yet to write about the »New Socialism« of Cockshott/Cottrell, although the respective book (german: »Alternativen aus dem Rechner«, english: »Towards a New Socialism«) is still lying on the pile of unread books. Motive of this post is an interview with Allin Cottrell in »junge Welt« (leftwing german daily newspaper). There Cottrell argues, that the planned economy of the Soviet Union has failed due to its limited capacities of computing power. However, within the arms industry they had done well.

But they did not have computing resources, in order to extend detailed planning to the entire civil economy; they only could concentrate on a small subset of the products. [own translation of all quotes]

How do Cockshott/Cottrell view the new socialism, for which they see a chance of realization in Venezuela and Bolivia?

Basically, what we favor is a combination of three things: planning of the whole national economy, use of the working time as a calculation unit and principle of cost determination, and a democratic system, which represents direct democracy as well as statistical representation meaning choice by lot.

Total planning, economy of time sheets, and statistical democracy — at least this is fancy, but actually also hokey. Total planning — what a hell of bureaucracy will this be? Time sheet economy — a coercive principle without consideration of qualification? Statistical democracy — a kind of random rotation?

Well, being entirely biased this sounds to me like a state monopolist capitalism with total planning. I will proof that by reading the book mentioned above. What facinates me is, how free software has to serve as an example in so many and different cases. About the question of »incentives« in a planned economy:

… the question of incentives is often hyped. Take the modern open source software, the kernel of the Linux operating system for example. People from the whole world did a great job and the incentives are primarily not material. The participants enjoy the feeling of having done something, a good job, and the recognition of their group. We would like to see an extension this model to all forms of production.

Cottrell doesn’t seem to bear in his mind, that any principle of value is not valid for free software — whatever it may be (neither market nor time sheet value). The linux kernel is not a commodity. Nevertheless, it should not be missed, that most of the kernel developers are payed by companies. But the payment rather corresponds to a »guaranteed basic income«, because no sellable commodity is created. A re-introduced principle of value on what basis ever, would destroy the free software communities.

About competition:

In the field of the Linux operating system there is currently a competition between the GNOME and the KDE project concerning a user friendly desktop. This is mainly not a commercial competition, but largely a competition about technical features, useability, performance, and the loyalty of the users, which can freely download the products from the internet. Meanwhile both, GNOME and KDE, make use of common desktop standards — known as XDG –, which make it easier for users to switch between both systems and share informations between them. We bet on this kind of competition in a socialist economy.

This is well identified. But as for the »incentives« this competition does only work, because the principle of value is not applied. Btw: in july 2009 GNOME and KDE will hold their conferences together.

The value is not an arbitrary means to describe labour times as Cottrell assumes, but a societal relationship, which constitutes itself by the general exchange behind the back of the participants. Whoever arbitrarily infringes upon this relationship (like the faded state socialism) is loosing the rat-race with »free« capitalism in any case. There any computer power doesn’t help either. — No, something like »socialism« is only available beyond the principle of value and not within.

Ich habe gerade das kleine Büchlein “Utopistik” von Immanuel Wallerstein gelesen. Der Untertitel “historische Alternativen des 21. Jahrhunderts” klingt natürlich für uns vielversprechend. Die Analyseseite ist auch sehr interessant, seine Vorschläge für die “historischen Alternativen” fallen dagegen aber stark ab. Ok, das Buch stammt auch schon von 1998, vielleicht ist in den letzten zehn Jahren halt doch einfach auch schon eine ganze Menge passiert wovon Wallerstein keine Ahnung haben konnte.

Aber der Reihe nach: Wallerstein spricht von einem “Weltsystem” in dem wir uns seit ca. 1500 befinden. Dieses Weltsystem zeichnet sich vor allem aus durch seinen unbedingten Willen zur “Kapitalakkumulation”. Sehr ausführlich geht er auf die verschiedenen Revolutionen wärend dieser Zeit ein. Kurzfristig seien sie alle gescheitert aber langfristig sei das Weltsystem zumindestens gezwungen worden, Zugeständnisse zu machen. Trotz allem sei es aber ein erstaunlich krisenfestes sich immer wieder selbst stabilisierendes System.

Doch seit einigen Jahren sei das Weltsystem in einer fundamentalen Krise an deren Ende ein Neues (oder mehrere Neue) Systeme stehen würden. Er meint uns würden ca. 50 Jahre einer vermutlich sehr blutigen Übergangszeit bevorstehen. Der Vorteil dabei sei, dass wir in einer Zeit leben, in der der Einzelne so viel Einfluß auf den Verlauf der Geschichte hat, wie in den letzten 500 Jahren nicht. Mir fällt bei sowas ja immer ein chinesischer Fluch ein: “Mögest Du in interessanten Zeiten leben”.

Als Gründe, warum das Weltsystem an seinem Ende angekommen sei führt er vor allem drei Gründe an. Alle drei führen dazu, dass die Profite sinken und somit die Kapitalakkumulation schwieriger wird, die ja das System am Laufen hält.

1. Die Lohnkosten steigen langfristig, weil die Entagrarisierung zunimmt. Erst kürzlich haben wir ja den Punkt erreicht an dem zum ersten Mal in der Geschichte der Menschheit mehr Menschen in Städten als auf dem Land wohnen. Was hat das nun mit den Lohnkosten zu tun? Die Höhe der Löhne hängt ab vom Organisationsgrad der Arbeiter. Dieser ist historisch immer dann niedrig, wenn viele Arbeiter vom Land in die Städte drängen. Das Kapital weicht deshalb regelmäßig in neue Regionen aus in denen solche Verhältnisse herrschen. Vor allem die chinesischen Wanderarbeiter dürften das zeitgenössische Beispiel dafür sein. Laut Wallenstein bräuchten die Arbeiter allerdings “nur 30 bis 50 Jahre” um diesen Zustand zu überwinden, sich zu organisieren und höhere Löhne zu erkämpfen. Wenn keine Menschen mehr vom Land in die Stadt ziehen können, weil die Entagrarisierung sehr stark fortgeschritten sei, könnte das Kapital nicht mehr ausweichen.
2. Das Weltsystem lebte schon immer davon, die Biosphäre zu zerstören. Bisher konnten diese Kosten immer noch externalisiert, also von den Profiteuren auf alle abgewälzt werden. Da heute die Zerstörung der Biosphäre aber planetare Ausmaße angenommen habe, sei das nicht mehr möglich, weil das Bewußtsein für diese Vorgänge zunehme. Wenn die Kosten aber auf Grund politischen Drucks internalisiert werden müssten, würde sich das negativ auf die Kapitalakkumulation auswirken.
3. Alle bisherigen großen Reform- oder Revolutionsbewegungen haben sich auf den Staat als wesentlichen Akteur bezogen. Diese Staatsfixierung sei aber heute nicht mehr üblich. Das führe zu einer zunehmenden Deligitimierung staatlicher Gewalt. Das Weltsystem ist aber auf den Nationalstaat angewiesen (auch und gerade zu Zeiten der Globalisierung). Er führt dann noch die auf lange Sicht steigende Staatsquote als Argument ein, aber dabei höre ich ja bekanntlich nicht mehr hin.

Ich finde diese Krisentheorie - so knapp sie hier auch dargestellt wurde - hebt sich erfrischend von der wertkritischen a la Krisis oder Exit ab, weil sie eine politische Komponente hat. Nicht die kybernetische Maschine führt in den Abgrund sondern die Reaktion der Menschen auf sie.

Wie sollten wir also nun seiner Meinung nach unsere historisch einmalige Chance nutzen? Was dann kommt, ist ziemlich mager. Im wesentlichen empfiehlt er einen gezähmten Markt. Der Staat und gemeinnützige Institutionen sollen den Markt zähmen bzw. einen wirklichen Markt überhaupt erst ermöglichen. Wieso jetzt auf einmal doch wieder der Staat mit im Spiel sein soll, wird nicht so ganz klar. Ich finde das einen eklatanten Widerspruch in der Darstellung des Buches.

Dennoch kann ich das kleine Büchlein empfehlen. Es ist nicht teuer und in ein paar Stunden durchgelesen und man kann sich einen Überblick über Wallersteins Theorie verschaffen.

Rob Carlson schreibt in einem Artikel, dass es jede Menge Parallelen zwischen Moores Law und der technologischen Entwicklung im Biotech-Sektor gäbe. Die Fähigkeiten der Gen-Sequenzer verdoppeln sich seiner Ansicht nach genauso wie Transistoren auf dem Chip.

Die Folge: Das Gen-Labor in der Küche für jeden der will ist nicht mehr weit weg. Das wirft natürlich enorme Probleme auf. Gatacca erscheint bei dieser Perspektive eher als harmlose Zukunftsvision.

Carlson setzt auf einen Open-Source-Ansatz um diesen Problemen gerecht zu werden, weil Verbote die billige Biotech nur in einen unkontrollierbaren Schwarzmarkt treiben würden:

The best way to keep apprised of the activities of both amateurs and professionals is to establish open networks of researchers, perhaps modeled on the Open Source Software (OSS) movement, and potentially sponsored by the government during their embryonic phases. The Open Source development community thrives on constant communication and plentiful free advice. This behavior is common practice for professional biology hackers, and it is already evident on the Web amongst amateur biology hackers.14 This represents an opportunity to keep apprised of current research in a distributed fashion. Anyone trying something new will require advice from peers and may advertise at least some portion of the results of their work. As is evident from the ready criticism leveled at miscreants in online forums frequented by software developers (Slashdot, Kuro5hin, etc.), people are not afraid to speak out when they feel the work of a particular person or group is substandard or threatens the public good. Thus our best potential defense against biological threats is to create and maintain open networks of researchers at every level, thereby magnifying the number of eyes and ears keeping track of what is going on in the world.

Ich bin da ja eher skeptisch. Auch Handfeuerwaffen sind billig und ich wünschte mir, sie wären verbotener als sie es sind.

Bis zum Zweijährigen am 22. September ist es noch etwas hin, aber wir feiern schon mal vor

Und das geht so: Am Freitag, den 25. Juni 2008, treffen wir uns um 19:00 Uhr im »Litehouse«, einer Kneipe in Lichterfelde-Ost. — OMG, wo ist denn das? JWD. Also genau genommen hier. Adresse: Ferdinandstr. 31, 12209 Berlin. Anreise bequem mit einer Nord-Süd Regional-Bahn oder mit der S-Bahn Linie S25 bis Lichterfelde-Ost.

Was machen wir? Wir blicken auf (fast) zwei Jahre keimform.de zurück, feiern das Diplom von emias, bereiten die Peerconomy vor — und solche Sachen. Wer Lust hat, kann (ein paar von) uns hier treffen — IRL — einfach hinkommen!

P.S. Am 11. Oktober soll in Berlin die nächste große Demo gegen den Überwachungswahn stattfinden — wie vor einem Jahr bei unserem ersten Jubiläumstreffen.

[UPDATE02] Once or twice a week I get the question, "I'm thinking about using Meraki's equipment, what do you think?" And I always start my answer much the same way. [As a disclaimer, I've known the Meraki folks since their time back at MIT -- my development teams used to collaborate actively with them.]

Meraki is a great system for quick do-it-yourself networking. The technology is elegant and the graphical user interface (mostly) intuitive. If you want a plug-and-play technology immediately deployed, it's a good solution. But that is far from the whole story.

As many of my readers know, I've been advocating for open tech for years and years -- so how does Meraki stack up? The core technologies in Meraki are open source -- but they've been smothered in a proprietary wrapper that makes Meraki little different from most "black box" solutions. Users can't easily view the code, change features (or add features, for that matter), fix bugs, or otherwise adapt the technology for their own uses. As a number of open source projects have discovered, even gaining access to information that was covered by existing open source licenses has become increasingly difficult as Meraki has become increasingly proprietary.

Most people think Meraki's back-end is free. They are wrong. In fact, Meraki plans tomay eventually charge for the use of their services. As a recent GovTech article reported, Meraki's founder stated that their solution "includes three years of its data center services in the price of the hardware." For those who forget, Meraki's hardware used to cost $49 for an indoor node, then the cost went up to $149 -- if you wanted more equipment, you had to pay a rate three times as much, and since Meraki's equipment is sole-sourced, you had to pay whatever they charged.

I fully expect that we're going to see the same problem with Meraki's back-end services. Most users (and certainly just about everyone in the general public) thinks that once you buy a wireless access point that it will continue to work indefinitely (or at least until the hardware fails). With Meraki, however, you're getting a package of hardware and software -- and you can't run a Meraki network without Meraki's proprietary back-end. So how much will the service cost at the end of your 3-year "free" period? I have no idea (though if you know, please let me know). [EDIT: As Meraki CEO, Sanjit Biswas, clarified on this blog (see comments), "the cost the hosted backend service is included for the lifetime of the device with the current line of products at $149/$199. We may decide to unbundle the pricing with future products, but it will be clear to the customer and not a hidden fee." So current hardware should remain free to use. And what happens if you've been a Meraki network over that 3-year periodand are now about to get a huge monthly charge? Probably you'll either have to pay whatever they cost or parts of your network will cease to work. I'm not sure that I would agree with Sanjit that this is not a hidden fee -- most Meraki customers are not aware of the possibility that future compatible hardware might carry additional fees.]

Hundreds of projects, organizations, and municipalities are rolling out Meraki-based networks, yet few seem to understand that they're buying a bundled service not just a piece of hardware. Over time, these initiatives will end up paying an unknown amount of money to Meraki just to keep their system running. It is, in fact, the ultimate bait-and-switch paradigm -- you think you have a one-time hardware cost, instead you get vendor lock-in, recurring charges, and path dependencies.

These and other reasons are why it remains so important to support and utilize truly open technologies. The simulacrums are getting better and better -- but inevitably you're getting a worse deal than you think.

In Uli Franks wunderschönem (und als Veranstaltungsort beliebtem) Haus in Hiddinghausen wird es Ende August ein langes Diskussionswochenende zur Peer-Ökonomie geben. Hier der Ankündigungstext, großteils geschrieben von Uli Frank:

„So geht das nicht weiter!“ oder: „Das ganze System wird zusammenbrechen!“ kann man inzwischen häufig hören. Unter Kritikern gibt es schon die Wette, ob das „System“ eher an ökologischen Problemen oder ökonomisch – also an seinen eigenen Widersprüchen – zugrunde gehen wird.

Aber ganz unpopulär scheint die Debatte darüber, WIE es ANDERS weitergehen könnte. Zukunftsentwürfe finden kaum Aufmerksamkeit. Und es ist ja durchaus vernünftig, gegenüber irgendwelchen „Visionen“ und Phantasien skeptisch zu sein: Wie wir aus der Geschichte der utopischen Literatur wissen, sind die großen Entwürfe oft fast lächerlich eng der Welt ihrer Autoren verhaftet.

Wenn wir wirklich etwas NEUES meinen, so kann das nicht das alte sein.

Andererseits wird das NEUE nicht vom Himmel fallen, muss also innerhalb der bestehenden Gesellschaft entstehen. Um es identifizieren zu können, sollte man den wesentlichen Funktionskern des gegenwärtigen Gesellschaftssystems analysieren, um dann (vielleicht) WEITER-Entwicklungen entdecken zu können.

Bekanntlich sehen wir in der „Geldlogik“ (oder wie immer ihr das Phänomen umschreiben möchtet) diesen funktionalen Kern: Alles, was diese Logik in Frage zu stellen beginnt, findet unsere Aufmerksamkeit. So vermuten wir (u.a.) in den Prinzipien der „Freien Software-Bewegung“ erste Ansätze einer solchen neuen Logik.

Das Problem war und ist jedoch:

1. Alle, die daran mit „arbeiten“ (gestalten), müssen ihre Brötchen woanders durch stinknormale Erwerbsarbeit „verdienen“.
2. Die neuen Strukturen bewegen sich fast ausschließlich im „virtuellen Raum“.

Christian Siefkes (Berlin) hat im letzten Jahr ein Buch (auf Englisch) herausgebracht, das genau diese Probleme zu lösen versucht: er überprüft darin die Übertragbarkeit der Prinzipien der Freien Software auf die materielle Produktion.

Jetzt ist dieses Buch auf deutsch erschienen („Beitragen statt tauschen“) und Christian möchte es in Hiddinghausen der kritischen und erfreuten Öffentlichkeit (das sind wir) vorstellen.

Dazu findet bei uns also wieder einmal eine schöne Wochenendtagung statt mit (hoffentlich) noch draußen sitzen, einem Einführungsvortrag von Christian, Essen, Trinken, Musik, Schlafgelegenheiten und vielen interessanten Menschen !!!

Im Verlauf des Wochenendes soll es neben Diskussionen um Christians Buch auch generell um die Probleme und das Potenzial einer „Peer-Ökonomie“ gehen. Dabei gibt es bewusst kein vorher genau festgelegtes Programm; dieses soll vielmehr von den Teilnehmer/innen in Anlehnung an „Open Space“-Prinzipien selbst gestaltet werden.

Zeit: Freitag Abend 29.8.08 – Sonntag Mittag 31.8.08.

Wer Lust und Zeit hat, kann noch bis Montag Vormittag bleiben, um das Wochenende informell ausklingen zu lassen und den am Sonntag drohenden Staus (Schulferienende in mehreren Bundesländern) zu entgehen.

Ort: 45549 Sprockhövel (Hiddinghausen), Wittener Str. 169 (Tel. 02339-2472)

Wer kommen will, möge sich bitte bei mir (christian ät siefkes Punkt net) per E-Mail anmelden.

Wir freuen uns auf euch!

Jetzt muss ich doch schon mal über den »New Socialism« von Cockshott/Cottrell schreiben, obwohl das entsprechende Buch (deutsch: »Alternativen aus dem Rechner«, englisch: »Towards a New Socialism«) noch immer auf dem Stapel ungelesener Bücher liegt. Anlass ist ein Interview von Allin Cottrell in der »jungen Welt«. Cottrell vertritt dort die These, dass die Planwirtschaft der Sowjetunion an zu geringen Rechnerkapazitäten gescheitert sei. In der Rüstungsindustrie hätten sie das ja noch ganz gut hinbekommen:

Aber sie hatten nicht die Computerressourcen, um eine detaillierte Planung auf die gesamte zivile Wirtschaft auszudehnen; sie konnten sich nur auf eine kleine Teilmenge der Produkte konzentrieren.

Wie stellen sich Cockshott/Cottrell den neuen Sozialismus vor, für den sie in Venezuela und Bolivien eine Chance zur Umsetzung sehen?

Im Grunde ist das, was wir befürworten, eine Kombination von drei Dingen: Planung der gesamten Volkswirtschaft, die Verwendung der Arbeitszeit als Abrechnungseinheit und Kostenermittlungsprinzip sowie ein demokratisches System, das sowohl direkte Demokratie als auch statistische Repräsentation, also Auswahl durch Los, verkörpert.

Gesamtplanung, Stundenzettel-Ökonomie und statistische Demokratie — das ist zumindest originell, aber eigentlich auch Quatsch. Gesamtplanung, was für eine Höllenbürokratie soll das werden? Stundenzettel-Ökonomie, ein Zwangswert-Prinzip nur ohne Berücksichtigung der Qualifikation? Statistische Demokratie, eine Art Rotation mit Zufallsprinzip?

Also ganz vorurteilsbehaftet hört sich das für mich an wie ein staatsmonopolistischer Kapitalismus mit Gesamtplanung. Ich werde es prüfen und das o.g. Buch noch lesen. Was mich aber faziniert ist, wofür Freie Software so alles als Beispiel herhalten muss. Zur Frage der »Anreize« in einer geplanten Wirtschaft:

… die Anreiz-Frage wird oft aufgebauscht. Nehmen Sie moderne Open-Source-Soft­ware, den Linux-Betriebssystemkern zum Beispiel. Leute aus der ganzen Welt leisten in ihm eine großartige Arbeit, und die Anreize sind in erster Linie nicht materiell. Die Mitwirkenden genießen das Gefühl, etwas geleistet, eine gute Arbeit vollbracht zu haben, und die Anerkennung ihrer Gruppe. Wir sähen gern, wenn sich dieses Modell auf alle Formen der Produktion erstreckte.

Dass bei Freier Software aber gerade kein irgendwie geartetes Wertprinzip gilt (weder Markt- noch Stundenzettelwert), scheint Cottrell nicht aufzufallen. Der Linux-Kernel ist eben keine Ware. Dennoch sollte nicht übersehen werden, dass die meisten Kernel-Entwickler von Firmen bezahlt werden. Aber das entspricht eher einem »garantierten Grundeinkommen« als Lohn, da ja keine verkaufbare Ware entsteht. Ein wieder eingeführtes Wertprinzip, auf welcher Basis auch immer, würde die Communities Freier Software zerstören.

Zum Wettbewerb:

Gegenwärtig gibt es auf der Basis des Betriebssystems Linux einen Wettbewerb zwischen dem GNOME- und dem KDE-Projekt beim Bereitstellen einer benutzerfreundlichen Arbeitsfläche. Das ist in der Hauptsache kein kommerzieller Wettbewerb, sondern zum größten Teil ein technischer um Merkmale, Benutzerfreundlichkeit, Geschwindigkeit und um die Gefolgschaft von Nutzern, die die Produkte frei aus dem Internet herunterladen können. Inzwischen machen sowohl GNOME als auch KDE zunehmend Gebrauch von gemeinsamen Desktopstandards – bekannt als XDG –, die es Benutzern leichter machen, zwischen den beiden Systemen hin und her zu wechseln und Informationen zwischen beiden aufzuteilen. Auf diese Art von Wettbewerb setzen wir in einer sozialistischen Wirtschaft.

Das ist gut erkannt. Aber wie schon beim »Anreiz« funktioniert dieser Wettbewerb nur, weil das Wertprinzip hier nicht gilt. Btw: Im Juli 2009 werden GNOME und KDE ihre Konferenzen gemeinsam durchführen.

Der Wert ist kein willkürlich einsetzbares Mittel, um Arbeitszeiten darzustellen, wie Cottrell annimmt, sondern ein gesellschaftliches Verhältnis, dass sich vermittels des allgemeinen Tausches hinter dem Rücken der Beteiligten herstellt. Wer dagegen willkürlich verstößt (wie etwa der verblichene Staatssozialismus), der unterliegt im Konkurrenzkampf dem »freien« Kapitalismus alle Male. Da hilft auch keine neue Computerpower. — Nein, sowas wie »Sozialismus« gibt’s nur jenseits des Wertprinzips, nicht in und mit ihm.

[IN SWEDISH]
Så här med några dagars distans: Vad kan extrapoleras från debatten kring riksdagens numer ökända beslut om den utökade signalspaningen?

Feltänk, felriktat, felslut
Det vi först av allt kan slå fast uttrycks bäst av Jon Karlung, VD för Bahnhof, som nu flyttar sina servrar utomlands: ”Den som vet att den är avlyssnad kommer naturligtvis inte utbyta några viktiga hemligheter, så hela idén är bara dum egentligen”. Som jag påpekade redan 2006 har sådan här övervakning inga relevanta syften, då de potentiella brottslingar eller främmande militärmakter som åsyftas ju knappast kommer att fortsätta kommunicera i dessa former. Istället riskerar vardagsparanoian göra sig påmind istället, bland alla oss 99.99% av befolkningen som inte är terroristmisstänkta eller sysslar med grov brottslighet.

Politiker utan ideologi
Fram till nu trodde jag att liberalismen var den enda överlevande ideologin efter murens fall. FRA motbevisar detta, även i Sverige. Åtminstone om vi med liberalism åsyftar de upplysningsvärden som har med individens frihet och integritet att göra: vad gäller marknadsdogmatismen-slash-panglossliberalismen som är påtaglig framförallt bland svenska liberaler så har ju den inte mycket att säga om FRA, ja det är rentav möjligt att härleda de borgerliga riksdagsledamöternas ideologiska härdsmälta till just detta.
Kanske är det detta som är nyliberalismens signum, den eftergivenhet som den kännetecknas av; gentemot marknaden, men också som här gentemot de starkaste spelarna (USA, EU, NATO). Är det uppgivenhet detta i förlängningen innebär? Cynism? Är nyliberalen och strebern egentligen en nihilist?
Den svenska riksdags- och inte minst regeringspolitiken verkar idag kännetecknas av politiska varelser som likt Bodström och Blair inte håller på något lag från början, utan helt enkelt håller på det lag som ser ut att vinna. Orden för detta är helt enkelt opportunism, vad gäller den egna relationen med offentligheten, och tjänstemannastyre vad gäller den interna relationen till hur landet skall styras och frågor behandlas. Åsa Linderborg och Erik Wijk skrev häromåret om exakt detta vad gäller Bodström, och Anthony Sampson har skrivit om det vad gäller Storbritannien, vars tendenser till massövervakning av medborgarna, nyliberal ”anything goes”-mentalitet vad gäller maktens medel och mål, samt skrämmande eftergivenhet till den amerikanska militärapparaten de etablerade stora partierna nu ses genomföra även i Sverige. Man behöver knappast vara konspirationsteoretiker för att se hur den senaste tidens uppsjö av övervakningslagar också har direkta anknytningar till USA, och till utlovade eftergifter deras administration ger våran om vi går deras ärenden. Historiskt sett, inte mycket nytt under solen: tidigare illegalt spionage, som exempelvis IB-kartläggningen av kommunister, hade en liknande bakgrund.
Men att det är svenska liberaler som så uppenbart bugar sig för hökarna?Det är ju just detta som är grejen – folk i Sverige förknippar liberalism med Timbro, folk i anglo-amerikanska länder förknippar liberalism med en tolerant, kulturradikal, ofta vänstersinnad person med hjärtat på rätta stället.Finns det inga svenska liberaler i det amerikanska ordets bemärkelse? Jodå, men kanske inte så många. Dessa, som kritikerna lite nedsättande brukar stämpla som libertarianer eller frihetsfrontenfolk, är ju framförallt rikt förekommande i bloggosfären och har ibland en skrämmande produktivitet...

”Bloggokrati”?Ska vi i detta land avskaffa de allmänna valen och i stället införa bloggokrati, innebärande att det är bloggarnas åsikter som ska ha påverkan på vad riksdagen beslutar?frågar sign. visionären på magasinet Neos blogg.
Nja, ”bloggokrati” är att dra på för hårda växlar, och dessutom bidrar det till ett onödigt polariserat tänk vad gäller journalistik: Är inte ett grymt välunderbyggt blogginlägg på flera sätt jämförbart, om inte ibland överlägset traditionellt grävande journalistik?
Och det är huvudsakligen på nätet många unga människor lever och hämtar sin information.
Vad FRA-debatten framförallt visat är något jag och Karl Palmås har snackat en del om, att många nuvarande rörelser på nätet – som ju har rötterna i ett 99-tänk snarare än ett 68-tänk – är politiska i sin egen rätt, någonting som 68-människorna har haft svårt att förstå. Ända till nu, får vi hoppas.
Ofta får man ju känslan att framförallt fildelningen brukar avfärdas av medelåldersproppen Orvar som ett lyxproblem. Men i och med detta missar denna propp också den större bilden – där ”fildelningsdebatten” ju endast utgör del – av hastigt skiftande förutsättningar för kulturellt skapande, distribution och konsumtion, men också skiftande institutionella aktörer, legitima eller inte. Men de senaste dagarnas debatt har visat hur en diskussion som återigen börjat bland nätaktivister faktiskt har beröringspunkter med alla medborgares vardagsliv, och att debatten faktiskt också delvis tagit sig ur bloggforumen till att sippra in även i gammelmedia. ”FRA är bara en bit i ett stort och otäckt pussel” som Opassande-Emma visar på ett briljant och pedagogiskt sätt. Spridningen på protesterna visar på en ny slags politisk mobilisering, där vänster-högerskalan inte är relevant utan nätverk uppstår runt ”matters of concern”. Aktörer samlas här i tillfälliga, kreativa ”publics” kring saker som berör dem, och vi har återigen sett en uppsjö av påhittiga, provokativa, politiskt engagerade sajter och events:
FRApedia, Stoppa FRA, Hej FRA, Avlyssnat, Stygga svenskar, samt till exempel Pirate Bay-killarnas nya anonymiseringstjänst. Fler kreativa exempel finns här, och missa inte heller Facebook-sammanslutningen Stekare mot FRA!
I kölvattnet av den svenska polisens tillslag mot Pirate Bay, och i kölvattnet av Danmarks censur mot samma sajt uppstod liknande tillfälliga kluster och nätverk. Om dessa i 68-människornas ögon må ha sett ut att enbart handla om rätten att fildela, så kan den mobilisering vi sett de senaste dagarna knappast viftas bort som gnäll från förfördelade, superuppkopplade 80-talister som enbart vill ha tillgång till gratis film och musik – som ju vissa svenska debattörer har antytt att allt som har med fildelning skulle vara.
Äldre människors anklagelser att den nuvarande ungdomen är politiskt passiv och bara intresserad av bekymmerslösa nöjen sätts härmed på prov: Vem är det egentligen som ifrågasätter den här lagen, ringer in till radio och diskuterar ute på arbetsplatser och i vardagsrum, om inte unga människor – samtliga födda långt efter 1968. Möjligtvis gör många av oss en naiv överestimering av FRA:s egentliga räckvidd, men vem är mest naiv – den som opponerar sig nu eller den som faktiskt blir offer för framtida missbruk av dessa förnyade statliga kontrollbefogenheter?

Sverige: teknologiskt och historiskt predeterminerat?
Vi ”teknologiska determinister” får vatten på vår kvarn. Visar inte FRA-spektaklet och fildelningsdebatten att där ligger latenta potentialer i sättet digitala nätverk och artefakter är konfigurerade, ja rentav i deras fysikaliska egenskaper? Deleuzianerna använder gärna termerna ”virtualities” eller ”potentials”: mediets natur inbjuder till konflikter som knappast löser sig över en natt, eller ens genom traditionellt politiskt kompromissande.
Att konstverk när de är digitaliserade kan masskopieras och distribueras utan förhinder är en irreversibel process; över detta faktum kommer de politiska konflikterna bestå.
Digital kommunikation över Internet utgörs av ettor och nollor, vars funktion endast kan avgöras genom att spara lokala kopior av dessa ettor och nollor och sedan (maskinellt) omkoda och (mänskligt) uttolka dem. Denna kommunikation är inte överföring, utan kopiering. Den sker inte mellan personer, utan mellan datorer. Den tar den snabbaste vägen oavsett hur den geografiskt sträcker sig. Digital kommunikation över kablar är matematiskt densamma oavsett om den är av det slag som tidigare utgjordes av brev, av slaget telefonsamtal, eller av ett slag som fyller funktionen tidningsläsning – och därav innebär alla försök till gedigen övervakning av sådan kommunikation automatisk en läsning av alla de former av överföring som sker genom samma kablar, samt en potentiell arkivering av dessa former av kommunikation. Med andra ord en enormt allomfattande operation.
Det är också här jag tror glappet mellan politiker och allmänhet blir tydligt: politikerna förstår inte Internet lika väl som medborgarna, då Sverige ju är ett av världens mest Internetkompetenta land. Sättet Internet är konfigurerat på, i hårdvara och mjukvara, tillåter nämligen ingen kompromiss: antingen läser man allt, eller så blir varje försök till panspektrisk eller panoptisk ”övervakning” meningslöst.
Bör då försiktighetsprincipen råda, vad gäller statens medel till sådan övervakning? Och vad händer i ett litet, omvärldsberoende land som vårat, om världens stormakter fullständigt skiter i sådana principer? Blir vi då i praktiken beroende av främmande länders panspektriska militärindustriella komplex, och därmed utlämnade till deras godtycke, som förespråkarna för massavlyssning vill hävda?
Med andra ord, finns där inte en determinerande faktor även i den ökande globala konkurrensen och transparensen länder sinsemellan? Argumentet att ”vi måste införa liknande system som de i övriga EU eller övriga världen annars kommer vi stå där utlämnade till andra länders maktutövning utan något medbestämmande över huvud taget”. Detta är för övrigt det argument som väglett Sveriges militärindustri sedan dag ett: vi tillverkar våra egna JAS-plan så blir vi aldrig beroende av ryssarna eller amerikanerna för detta ändamål.

Jag ser i digitaliseringen av kommunikation en paradox vars betydelse för framtiden är oöverskådlig: Internet är världens mest liberaliserande medium, men det är samtidigt enormt sårbart för panspektrisk övervakning av det här slaget – det rentav bjuder in till dessa former av övervakning, då all aktivitet potentiellt sett kan loggas och utsättas för data mining. Detta är ett tillstånd som inte kommer ändras, såvida inte nätet som vi vet det idag fullständigt raseras och görs om från början.
Dessa motsatta spänningar kommer alltså att bestå, och knappast mildras.
Kanske är personlig kryptering delvis en lösning, åtminstone vad gäller den mest privata kommunikationen sinsemellan pålitliga parter. Men försök skicka en jobbansökan hårdkrypterad, det skulle vara meningslöst om inte motparten tillgår nycklarna – och med en stor offentlig sektor är denna motpart i många fall del av statsapparaten. Sverige är ett land med en redan oerhört stark stat, och en historia av diverse ingrepp för att befästa denna stats kontrollfunktion. Ta till exempel personnummerberoendet, eller den offentliga redovisningen av medborgarnas inkomster: dessa företeelser är ur ett europeiskt synsätt extrema. Hela idén om obligatoriskt ID-kort, något som för en svensk är en i det närmaste självklarhet, är fortfarande väldigt impopulär i exempelvis Storbritannien. Här i Sverige loggas betydande delar av vår aktivitet redan, och massövervakning av medborgarna skulle enkelt kunna bli mycket trolig i händelse av ett hastigt regimskifte, redan utan FRA.
Men är denna historia av stark stat och militärt ”oberoende” gentemot utlandet därmed ett självändamål till en apparat med det panspektriska – med andra ord potentiellt sett extremt långtgående – syfte FRA-modellen innebär?

[IN SWEDISH]
Sverigedemokraterna råkar över fyraprocentsspärren mitt i den febriga, fryntliga högsommarpatriotism som EM i fotboll utgör. Om en svensk nationalism trots allt existerar, hur bör då de traditionella partierna förhålla sig till denna, och hur kan denna nationalism definieras bättre än på sd:s förlegade och främlingsfientliga sätt?


”Nu känner vi att vi är bäst i världen igen” sade statsminister Fredrik Reinfeldt vid riksdagens utfrågning dagen efter Sveriges första EM-match i fotboll. Innan samma match satt samma statsminister i TV4:s studio i ett uppenbart försök till populistiskt utnyttjande av situationen. När det är medvind i seglen för den svenska nationalkänslan, högsommarvärme och effekterna av en högkonjunktur verkar den svenska politiska ledningen göra allt för att vända detta till sin fördel, helt enligt den varumärkeslogik som deras PR-konsulter uppfordrat dem till att begagna sig av. Lika skamlöst opportunistisk som Berlusconi, så ser den nya politiska besattheten vid ”image” ut, i alla fall om dessa PR-konsulter får råda.
Återkommer man till Sverige efter en tid i utlandet möttes man på nationaldagen av en frossa i blågul heraldik mitt i högsommarvärmen, EM-festen, det ekonomiska välstånd och överflöd av sponsring, reklam och varumärken som detta för med sig. I och med att TV-mediet är en nationell institution betyder det också att det för med sig sin egna nationalistiska logik där hela landet förutsätts gå igång på exakt samma symboler och ideal. Vi förväntas småle åt samma skämt och komiska dialekter. Vi förväntas alla ha Pripps Blå och Skona som idealbilder av den svenska skärgård, klipphällar och rågblonda sommarnatt som ligger framför oss.
Detta är helt klart en form av nationalism, ja rentav chauvinism.

Men om vi nu alla har blivit upplärda i skola och Om detta må ni berätta-kampanjer att nationalism är något i grunden felaktigt, något som i sin förlängning har lett till det elände det förra seklet såg så mycket av, hur ska vi då ställa oss till denna aktuella nationalism, mer präglad av blågula Buttericks-peruker än av protofascistiska ungdomssommarläger?
Det finns en djup paradox i kärnan av den nutida världsutvecklingen. När världen mer och mer kännetecknas av globalisering, nomadiska livsstilar, outsourcing och identiter som är komplexa och multinationella, betyder det också att den nationella tillhörigheten ironiskt nog faktiskt får en förnyad betydelse. I en tid av förändring söker sig människor till det förment permanenta.
Men denna nationella tillhörighet verkar handla mer om just en slags varumärkeslogik än om nittonhundratalskoncept som blod och jord. På många sätt en ytlig nationalism präglad av rätt flyktiga saker, som de myter och traditioner vilka ska verka gamla men är väldigt nyligen påkomna, likt Absolut Vodka-myten som ju bildades på 80-talet som ett varumärke direkt riktat mot den amerikanska marknaden. Detta är knappast oväntat i en tid då i stort sett alla idéer om någon slags ”essens” eller ”naturligt given” identitet kan avfärdas mot bättre vetande.
Det är också därför de högerextrema stackare vi ser varje nationaldag – samt de mer ”rumsrena” representanter för dessa som sd utgör – kör ett dött lopp: Deras nationalism är fullständigt otidsenlig i den värld de flesta av oss andra lever i, i och med att de hämtar så mycket av sitt tankegods från statiska idéer om fixa identiteter och den historiskt falska föreställningen om att det någonsin funnits en unikt ”svensk” moderkultur till vilken vi kan återgå.

Det är som med familjen Campbell i Bermondsey i södra London. De dricker te, läser The Mirror, och hänger en engelsk rödvit flagga från balkongen. De är superengelska men har en hudfärg som skiljer sig från majoriteten – de är av svart karibisk börd, men inte mindre engelska för den skull. Engelskheten är bara en del av deras identitet, men inte mindre viktig för den skull.
Och kanske också på grund av denna multipla identitet blir det också viktigare att påminna sig om vad som är specifikt fint med det engelska. Man är ett fan – av karibisk mat, amerikansk R’n’B, men inte minst av den engelska fotbollen, språkbruket och socialförsäkringssystemet. Alla dessa element måste aktivt firas och avnjutas, mest för att påminna sig om vad man gillar och var man står, utan att det för den skull blir fundamentalism av det hela.
Och massmedia är det som trummar ut denna normativitet mer än någon annan institution; de förstärker och befäster dessa idéer om vad just vi som nation förutsätts gilla.

Med andra ord, vad vi ser är alltså inte den sortens nationalism som fick unga män att mörda varandra i skyttegravar, utan den sorten som får en att fryntligt klucka över det som är så bra med sitt eget land respektive de andra.
Vi kluckar om det som är så stolt svenskt, trots att det vi upplever som det mest svenska mer och mer endast illusoriskt är det: sommarens Lakritspuck tillverkas i Portugal, Absolut Vodka ägs numer av fransmän, Volvo av amerikaner. IKEA-möblerna görs i Kina och Östeuropa och EM:s stora svenska målhjälte är av bosnisk härkomst.