being J Andersson
Illuminating Scandinavian culture since 2004.
And remember kids: “what is going on in our minds has always been, and will always be, a product of society” (Karl Marx).Jonas Anderssonhttp://www.blogger.com/profile/05032561653982870222noreply@blogger.comBlogger160125
Updated: 20 hours 35 min ago
Den patologiska spelaren
[IN SWEDISH]
Verkligheten i P3 körde ett inslag som direkt ger mig anledning att återigen rekommendera den originella och tankeväckande dokumentären The Trap (Adam Curtis, BBC, 2007) som inte helt oväntat också faller sig som en briljant förklaring av de senaste veckornas tumult på finansmarknaderna.
I P3:s program (5 oktober) intervjuades en av den senaste tidens många pokerfanatiker i Sverige. Helt klart är det något jag märkt de gånger jag återvänt till Sverige då jag bodde utomlands att poker och hasardspel på nätet har blivit något av ett folkfenomen här de senaste fem åren. Jag minns fortfarande förra vintern då jag och min brittiske kompis höll på att sätta renskavs-tunnbrödsrullarna i halsen då vi såg reklam för nätdobbel på tunnelbanan som helt tveklöst riktade sig till tonåringar, något som för oss hade tett sig otänkbart i Storbritannien, men tydligen helt logiskt i högkonjunkturens, medvindens och moderaternas Sverige.
Anyway, i programmet den 5 oktober intervjuas en kille som lever den här livsstilen fullt ut; han bestämde sig en dag för att satsa järnet på poker, och dessutom göra det momsfritt genom att nästan uteslutande spela på svartklubbar i Stockholm. Vad som slog mig så hårt var killens världsbild, som helt och hållet sammanfaller med den bild av människan som Adam Curtis lyfter fram i första avsnittet av The Trap.
Curtis visar hur det kalla krigets spekulationer kring att förutsäga fiendens nästa steg sammanföll med framväxten av spelteori (där den inte helt okände John Nash, känd från filmen A Beautiful Mind, var en ledande teoretiker). Problemet med dessa teorer är att de förutsätter en bild av människan som små kalkylerande enheter, enbart inriktade på att maximera sina egna fördelar och cyniskt vinna över andra människor. ”No holds barred.” Den här omfamningen av spelteori är i många avseenden synkron med den neoklassicistiska ekonomiska teorin, där människan ses som en economic man driven av exakt samma enkelriktade vinstintresse som spelteoretikernas simpla figurer. Det stora problemet, menar Curtis, är att just denna människosyn har haft ett kraftfullt inflytande på hur våra politiker har organiserat ekonomin och samhället alltsedan kalla krigets dagar. The Trap fortsätter sedan att effektivt visa hur den här ideologin har genomsyrat hela de västerländska samhället de senaste decennierna, med potentiellt katastrofala konsekvenser.
Killen i P3 var ett praktexempel av just denna typ av kalkylerande maskin. Hela hans liv kretsade kring att lura andra människor, föra dem bakom ljuset så att han själv kunde vinna fördelar på detta, berättade han själv. Både på fritiden som pokerspelare och på jobbet – inte helt oväntat som säljare – samt, kanske mest chockerande, i privatlivet, menade han att han ideligen såg till att manipulera sin omgivning. Som säljare, genom att lura kunder eller vilseleda dem, och som älskare och människa, genom att överdriva och hitta på stories för att kunna ragga mer effektivt.
Vad som slår en är – om nu pokerlivsstilen är så vanlig som den tveklöst är – hur mycket indikerar det på att fler människor faktiskt lever det här livet? Den västerlänska ekonomin, byggd på ideologisk övertygelse om att maximera konsumtion för att ”hålla hjulen rullande,” så till den grad att människor ser det som helt logiskt att leva över sina tillgångar, leva på kredit, det vill säga löften om framtid, fortsatt, oupphörlig tillväxt: den skapar också sina arketyper, somliga av dem närmast patologiska i sin cyniska individualism, där allt är ett spel, alla andra skall överlistas, övervinnas, förledas. Gud vilket deprimerande liv att leva!
Verkligheten i P3 körde ett inslag som direkt ger mig anledning att återigen rekommendera den originella och tankeväckande dokumentären The Trap (Adam Curtis, BBC, 2007) som inte helt oväntat också faller sig som en briljant förklaring av de senaste veckornas tumult på finansmarknaderna.
I P3:s program (5 oktober) intervjuades en av den senaste tidens många pokerfanatiker i Sverige. Helt klart är det något jag märkt de gånger jag återvänt till Sverige då jag bodde utomlands att poker och hasardspel på nätet har blivit något av ett folkfenomen här de senaste fem åren. Jag minns fortfarande förra vintern då jag och min brittiske kompis höll på att sätta renskavs-tunnbrödsrullarna i halsen då vi såg reklam för nätdobbel på tunnelbanan som helt tveklöst riktade sig till tonåringar, något som för oss hade tett sig otänkbart i Storbritannien, men tydligen helt logiskt i högkonjunkturens, medvindens och moderaternas Sverige.
Anyway, i programmet den 5 oktober intervjuas en kille som lever den här livsstilen fullt ut; han bestämde sig en dag för att satsa järnet på poker, och dessutom göra det momsfritt genom att nästan uteslutande spela på svartklubbar i Stockholm. Vad som slog mig så hårt var killens världsbild, som helt och hållet sammanfaller med den bild av människan som Adam Curtis lyfter fram i första avsnittet av The Trap.
Curtis visar hur det kalla krigets spekulationer kring att förutsäga fiendens nästa steg sammanföll med framväxten av spelteori (där den inte helt okände John Nash, känd från filmen A Beautiful Mind, var en ledande teoretiker). Problemet med dessa teorer är att de förutsätter en bild av människan som små kalkylerande enheter, enbart inriktade på att maximera sina egna fördelar och cyniskt vinna över andra människor. ”No holds barred.” Den här omfamningen av spelteori är i många avseenden synkron med den neoklassicistiska ekonomiska teorin, där människan ses som en economic man driven av exakt samma enkelriktade vinstintresse som spelteoretikernas simpla figurer. Det stora problemet, menar Curtis, är att just denna människosyn har haft ett kraftfullt inflytande på hur våra politiker har organiserat ekonomin och samhället alltsedan kalla krigets dagar. The Trap fortsätter sedan att effektivt visa hur den här ideologin har genomsyrat hela de västerländska samhället de senaste decennierna, med potentiellt katastrofala konsekvenser.
Killen i P3 var ett praktexempel av just denna typ av kalkylerande maskin. Hela hans liv kretsade kring att lura andra människor, föra dem bakom ljuset så att han själv kunde vinna fördelar på detta, berättade han själv. Både på fritiden som pokerspelare och på jobbet – inte helt oväntat som säljare – samt, kanske mest chockerande, i privatlivet, menade han att han ideligen såg till att manipulera sin omgivning. Som säljare, genom att lura kunder eller vilseleda dem, och som älskare och människa, genom att överdriva och hitta på stories för att kunna ragga mer effektivt.
Vad som slår en är – om nu pokerlivsstilen är så vanlig som den tveklöst är – hur mycket indikerar det på att fler människor faktiskt lever det här livet? Den västerlänska ekonomin, byggd på ideologisk övertygelse om att maximera konsumtion för att ”hålla hjulen rullande,” så till den grad att människor ser det som helt logiskt att leva över sina tillgångar, leva på kredit, det vill säga löften om framtid, fortsatt, oupphörlig tillväxt: den skapar också sina arketyper, somliga av dem närmast patologiska i sin cyniska individualism, där allt är ett spel, alla andra skall överlistas, övervinnas, förledas. Gud vilket deprimerande liv att leva!
It takes two to tango
Laissez-faire economics involves two actors: the state and the market...
To my understanding, with the current credit crisis what we are seeing is not a completely unregulated market going bezerk. Although it is often said that the US-UK economy under the Washington consensus has gone towards complete deregulation, the fact is that this “deregulation” is more like a game of two parts, the state and the market, keeping tabs on one another.
The deliberate measures done by the states in order to give more laxity to the markets were knowingly placed there by the state in order to gain from the availability of easy credit in the money markets together with the global expansion of profitability in areas previously never considered to be profitable. And, respectively, these deliberate measures towards laxity were invited by the market actors themselves, since they could gain from the freedoms granted therein, without having to take the ultimate risk.
Like in Fernand Braudel’s groundbreaking historical analysis of capitalism, we see how market actors are invited to grow, consolidate and expand in large part thanks to measures granted them by the state. Competitive, heterogeneous markets thus turn into anti-competitive oligopolies benefitting from a relation to the state which gives them not only laxity of regulation yet also makes sure that the state takes final responsibility when things go wrong. This allows the oligopolies to operate in a more abstracted meta-layer above the “real economy” where the trade is in interests, future bets on profits, derivatives etc, while the real-term risk is distributed downwards, and projected onto the state and ultimately the real generators of wealth such as civic labour, land, crops, raw materials (what Braudel labels “material life”).
In many ways, this is also what has happened in this recent credit crisis, something which struck me when reading for example The Guardian on these issues (which is always more refreshing than reading the local Swedish press). In a comment to Jonathan Freedland’s analysis, the pseudonym Frashka points to this duality of the state and the market:The banking system in the US, in Britain, in Europe and elsewhere has never been run on free market lines. Downside risk has always been mitigated by the understanding from shareholders that any serious crisis would lead to a state bailout. The banking system was, in no small part, implicitly a nationalised industry. We see the proof of that before our eyes. In free market systems failed institutions go bankrupt. In any other industry but banking that is what happens.
It was statism not free market economics which caused the current problems. We need a fully privatised not a partially nationalised banking system. When that happens the market will ensure that risk is properly managed, The free for all of irrational risk taking was entirely due to the abolition of risk and reward from the banking system. the state must get out of the way...Although one needn’t agree on Frashka’s solution for the problem – this would be one of the biggest, most politically contestable issues of this century – there certainly is a point here.
The “non-interventionist” policy we’ve had so far has thus been like giving up control but asking the state to keep the final responsibility. It’s a bit like a dad lending the keys to his car to the teenager son, only to pick up the bill when things go awry. Surely, if only the boy was to grow up and to become a man and take full responsibility of the car... But maybe that would be to hope too much for what are essentially profit-making, market interests, albeit highly consolidated and oligopolized. Further, devising a system of multinational banks entirely cut loose from national states in terms of responsibilities and risk might be delusional; sure, these banks would then be left to fend themselves in case of a similar crisis, with the proactive effect of (hopefully) weeding out hazardous actors and forcing the banks themselves to minimise risks, but as with any large-scale, corporate market such autonomy seems unrealistic. Are there really any markets that are entirely unregulated to such a degree? Especially taken into consideration the grave responsibilities granted to money-holders and -lenders, where citizens’ entire livelihoods are depending on sound, transparent, responsible market actors?
If Frashka’s answer is to radically deregulate banks to force them to act more responsibly for their own survival instead as, as we have seen now, ask the state to partially prop them up when things go bad, the mainstream answer among pundits in the British and Scandinavian press rather seems to urge for an update of Keynesianism for the 21st century. In other words, to return to a tighter regulation of the banks’ risk-taking, and to keep tighter controls on the availability of easy credit.
For some macro implementations in this vein, see Will Hutton’s analysis in The Guardian; for some more day-to-day effects of what this future, more regulated banking would mean for you and me, see Julia Finch’s analysis. (Ironically, this re-regulation could lead to further consolidation and oligopolization, as fewer financial actors are deemed sound enough to remain in the market...)
The key cause of the crisis is lax monetary policy. Especially the US and UK governments have contrived to keep interest rates low so that cheap credit would maintain demand in the economy. The belief that – as things were going so well – easy access to credit would be beneficial to all struck back when these oligopolistic investment banks started abusing the trust that was granted them by the state, by issuing loans to lenders who shouldn’t have been given loans to begin with. This happened en masse, and like with all systemic developments it is not just one actor who is the sole culprit: in some way we are all responsible, in fuelling a culture of easy credit, living-beyond-your-means consumerism where debts could be pushed forward indefinitely for as long as interest rates were low, things were going swell, and the global real-economy kept expanding. Very much the 19th century all over again. In this climate, the speculative oligopolies had a role to play, in fact they have been seen as increasingly the ones who called the shots, especially since the breakdown of the old Bretton Woods system in the 1970s and the subsequent impotence of politicians in reacting to crises, as Jonathan Freedland shows:Now that impotence is on clear display and it is spreading alarm around the world. For people desperately want someone to get a grip. The left has been warning for years that corporations now enjoy more power than nation states, but never has it been clearer than it is now. The realisation is dawning that this is not just a financial or economic crisis, but a democratic crisis – the people and their representatives have little or no control over what affects them directly.
The solution is surely for governments to realise that if they are weak, the high priests of high finance are even weaker. The politicians should provide the help the banks need, but with the tightest of strings attached, regulating finance so closely that it can never again gorge itself the way it has these past few years.What gives a glimmer of hope here though, is the realisation I’ve tried to point out above: that markets are nothing without the embedded contexts in which they operate. These contexts are of a highly material nature to begin with, derived from the ancient factors that historians like Braudel and Manuel DeLanda point to. Further, the government of this material life (bodies, labour, land, hardware, raw materials) is what we in broad terms relate to as the state; a sovereign of accumulated capital (in the widest possible sense of this word).
You cannot escape the fact that material life is organised by way of state institutions, and the future prospect of a fully efficient money market cannot avoid this fact. There are no two ways about it: the state cannot be taken out of the equation, despite the best wills of those acolytes of Von Hayek, Ayn Rand, Milton Friedman, John Nash et al. who during the last half century so forcefully stamped their ideological persistence on the separation of state and market.
Also see this post from earlier this year on the invocation of the term “crisis” and what role the media plays in actually reproducing the sense of a crisis.
To my understanding, with the current credit crisis what we are seeing is not a completely unregulated market going bezerk. Although it is often said that the US-UK economy under the Washington consensus has gone towards complete deregulation, the fact is that this “deregulation” is more like a game of two parts, the state and the market, keeping tabs on one another.
The deliberate measures done by the states in order to give more laxity to the markets were knowingly placed there by the state in order to gain from the availability of easy credit in the money markets together with the global expansion of profitability in areas previously never considered to be profitable. And, respectively, these deliberate measures towards laxity were invited by the market actors themselves, since they could gain from the freedoms granted therein, without having to take the ultimate risk.
Like in Fernand Braudel’s groundbreaking historical analysis of capitalism, we see how market actors are invited to grow, consolidate and expand in large part thanks to measures granted them by the state. Competitive, heterogeneous markets thus turn into anti-competitive oligopolies benefitting from a relation to the state which gives them not only laxity of regulation yet also makes sure that the state takes final responsibility when things go wrong. This allows the oligopolies to operate in a more abstracted meta-layer above the “real economy” where the trade is in interests, future bets on profits, derivatives etc, while the real-term risk is distributed downwards, and projected onto the state and ultimately the real generators of wealth such as civic labour, land, crops, raw materials (what Braudel labels “material life”).
In many ways, this is also what has happened in this recent credit crisis, something which struck me when reading for example The Guardian on these issues (which is always more refreshing than reading the local Swedish press). In a comment to Jonathan Freedland’s analysis, the pseudonym Frashka points to this duality of the state and the market:The banking system in the US, in Britain, in Europe and elsewhere has never been run on free market lines. Downside risk has always been mitigated by the understanding from shareholders that any serious crisis would lead to a state bailout. The banking system was, in no small part, implicitly a nationalised industry. We see the proof of that before our eyes. In free market systems failed institutions go bankrupt. In any other industry but banking that is what happens.
It was statism not free market economics which caused the current problems. We need a fully privatised not a partially nationalised banking system. When that happens the market will ensure that risk is properly managed, The free for all of irrational risk taking was entirely due to the abolition of risk and reward from the banking system. the state must get out of the way...Although one needn’t agree on Frashka’s solution for the problem – this would be one of the biggest, most politically contestable issues of this century – there certainly is a point here.
The “non-interventionist” policy we’ve had so far has thus been like giving up control but asking the state to keep the final responsibility. It’s a bit like a dad lending the keys to his car to the teenager son, only to pick up the bill when things go awry. Surely, if only the boy was to grow up and to become a man and take full responsibility of the car... But maybe that would be to hope too much for what are essentially profit-making, market interests, albeit highly consolidated and oligopolized. Further, devising a system of multinational banks entirely cut loose from national states in terms of responsibilities and risk might be delusional; sure, these banks would then be left to fend themselves in case of a similar crisis, with the proactive effect of (hopefully) weeding out hazardous actors and forcing the banks themselves to minimise risks, but as with any large-scale, corporate market such autonomy seems unrealistic. Are there really any markets that are entirely unregulated to such a degree? Especially taken into consideration the grave responsibilities granted to money-holders and -lenders, where citizens’ entire livelihoods are depending on sound, transparent, responsible market actors?
If Frashka’s answer is to radically deregulate banks to force them to act more responsibly for their own survival instead as, as we have seen now, ask the state to partially prop them up when things go bad, the mainstream answer among pundits in the British and Scandinavian press rather seems to urge for an update of Keynesianism for the 21st century. In other words, to return to a tighter regulation of the banks’ risk-taking, and to keep tighter controls on the availability of easy credit.
For some macro implementations in this vein, see Will Hutton’s analysis in The Guardian; for some more day-to-day effects of what this future, more regulated banking would mean for you and me, see Julia Finch’s analysis. (Ironically, this re-regulation could lead to further consolidation and oligopolization, as fewer financial actors are deemed sound enough to remain in the market...)
The key cause of the crisis is lax monetary policy. Especially the US and UK governments have contrived to keep interest rates low so that cheap credit would maintain demand in the economy. The belief that – as things were going so well – easy access to credit would be beneficial to all struck back when these oligopolistic investment banks started abusing the trust that was granted them by the state, by issuing loans to lenders who shouldn’t have been given loans to begin with. This happened en masse, and like with all systemic developments it is not just one actor who is the sole culprit: in some way we are all responsible, in fuelling a culture of easy credit, living-beyond-your-means consumerism where debts could be pushed forward indefinitely for as long as interest rates were low, things were going swell, and the global real-economy kept expanding. Very much the 19th century all over again. In this climate, the speculative oligopolies had a role to play, in fact they have been seen as increasingly the ones who called the shots, especially since the breakdown of the old Bretton Woods system in the 1970s and the subsequent impotence of politicians in reacting to crises, as Jonathan Freedland shows:Now that impotence is on clear display and it is spreading alarm around the world. For people desperately want someone to get a grip. The left has been warning for years that corporations now enjoy more power than nation states, but never has it been clearer than it is now. The realisation is dawning that this is not just a financial or economic crisis, but a democratic crisis – the people and their representatives have little or no control over what affects them directly.
The solution is surely for governments to realise that if they are weak, the high priests of high finance are even weaker. The politicians should provide the help the banks need, but with the tightest of strings attached, regulating finance so closely that it can never again gorge itself the way it has these past few years.What gives a glimmer of hope here though, is the realisation I’ve tried to point out above: that markets are nothing without the embedded contexts in which they operate. These contexts are of a highly material nature to begin with, derived from the ancient factors that historians like Braudel and Manuel DeLanda point to. Further, the government of this material life (bodies, labour, land, hardware, raw materials) is what we in broad terms relate to as the state; a sovereign of accumulated capital (in the widest possible sense of this word).
You cannot escape the fact that material life is organised by way of state institutions, and the future prospect of a fully efficient money market cannot avoid this fact. There are no two ways about it: the state cannot be taken out of the equation, despite the best wills of those acolytes of Von Hayek, Ayn Rand, Milton Friedman, John Nash et al. who during the last half century so forcefully stamped their ideological persistence on the separation of state and market.
Also see this post from earlier this year on the invocation of the term “crisis” and what role the media plays in actually reproducing the sense of a crisis.
Äpplen och päron
[IN SWEDISH]
SR ringde. De ville göra något slags scoop om att Timbuktu lanserar sin nya singel gratis via The Pirate Bay. Antar att deras ”tänk” var att Timbuktu nu skulle riskera dålig publicitet efter den senaste kontroversen kring sajtens länkning till känsliga offentliga data. Men jag tror inte det. Jag tror dagens mediekonsumenter är mycket mer mångfacetterade än så, och att man måste skilja mellan äpplen och päron. Förundersökningar och popmusik. Och dessutom se bakgrunden till både Timbuks och TPB:s egna varumärkesbyggande.
Popmusik i form av mp3-filer var en av de första typer av populärkulturella produkter som började massdistribueras på dedikerade fildelningsnätverk. Redan runt år 2000 var det många hiphop-, rock- och technoartister som antingen aktivt använde sig av mp3:or som ett viralt verktyg för att sprida sin musik och skapa sig ett namn, eller mer passivt såg på medan deras musik kopierades, helt gratis, och därmed bidrog till att göra dem mer etablerade som artister. Några exempel på detta var Fattaru, Ison & Fille, José González och andra som slog igenom i början av tvåtusentalet.
Samtidigt är ju The Pirate Bay, som Oscar Swartz skrev för ett tag sedan, mera rock’n’roll än den skråbaserade musikbransch som slåss mot dem. Sajten och den piratromantiserande mylla den springer ur (Piratbyrån, piratpartiet, kopimi) har sedan första början varit förknippad med en image som andats rätt mycket antiglobaliseringsvänster, veganism, Samfundet Mot Plågsamma Djurförsök, fri fildelning till alla, ”välfärd börjar vid 100Mbit” etc.
TPB har således rent imagemässigt, eller åtminstone sett till de målgrupper man gemensamt delat, stått proggaren Timbuktu väldigt nära.
Dock riskerar denna image nu enligt mig att stegvis glömmas bort eller missförstås allteftersom sajten framstår som monolitisk, normativ, annonsdriven, porrbefrämjande och godmodigt befästande av sitt eget varumärke. Trots att det kommersiella intryck sajten kan tänkas ge är missvisande vad gäller ren inkomst (sajten är och förblir ett minusprojekt, intygar bland annat Peter Sunde), kan den aspekten av deras framtoning fortfarande sätta dem i problematiska situationer när de – som vi ju såg häromveckan – tvingas försöka ratta medierelationer som skulle vara stora utmaningar för den mest luttrade kommunikationsstrateg.
Därför är samarbetet med Timbuktu helt logiskt. Hans plattor sprids redan ändå på fildelningsnätverken, och han ser inga större problem med det. Dessutom hjälper det TPB-fansen att påminnas om var sajten kommer ifrån; fingret åt etablissemanget och samtidigt en ny form av affärsidé där fundamentalistiska upphovsrättsprinciper sätts åt sidan till förmån för t-shirtförsäljning och fler potentiella konsertbokningar. Istället för att dogmatiskt profilera sig som ”anti-kommersell” och ”anti-establishment” på ren autopilot, så etablerar TPB och Timbuk här nya plattformar för autonomt kulturskapande och vinning annan än den rent monetära. Med andra ord: 99-tänk istället för 68-tänk. Det är därför inte ens oväntat att Timbuk gör detta. Hade det varit Bodies Without Organs eller Per Gessle hade det kanske varit mer av en nyhet.
Dessutom, sett till sajtens monolitiska ställning och popularitet, som ju de senaste veckornas kontrovers kom att visa, är TPB lite att jämföra med en ”portal” eller ett ansikte för fildelningen som livsstil och folkrörelse. Om vi ska uttrycka det i klyschor: ”en aftonbladet.se för piratgenerationen”.
Men när aftonbladet.se gör regelbundna övertramp, moraliskt och kommersiellt (till exempel i hur man exponerar och profiterar på enskilda människoöden) så finns det ju ingen relevans i att samtidigt kritisera de övriga verksamheter detta mediehus sysslar med. Man kan inte kritisera Aftonbladets DVD-bilaga, kampanjerbjudanden eller korsordstävlingar med grund i deras nyhetsredaktions pressetik i känsliga frågor.
På samma sätt är TPB stora nog att allmänheten kan se att man sysslar med en väldigt heterogen, blandad verksamhet. Visst kan man tjäna pengar, använda sig av vissa medel, men samtidigt ha uttalade mål som delvis ursäktar dessa medel. Man kan göra en tabbe inom ett visst etisk parerutrymme som man har tilldelats, utan att för den skull få hela sin verksamhet misstänkliggjord.
Vad man gör i sin hantering av allmänhetens ilska och motvilja till ens direktpublicering av känligt förundersökningsmaterial är en annan fråga än vad man gör av ett jippo där man klappar en artist på axeln för att han sällar sig till de informella distributionskanaler som redan existerar.
Man måste skilja mellan äpplen och päron.
Detta är också vad många av de jag intervjuat (som del av mitt forskningsarbete) menar. Medielandskapet har aldrig varit mer heterogent, brusigt, bubbligt och ofta motsägelsefullt än vad det är idag. Och konsumenterna är mer sofistikerade än vad vi tidigare kanske trott. Man laddar ner en film på TPB, men detta förbjuder inte att man senare ändå köper den på DVD. Samma film ges ett år senare bort som hårdsponsrad DVD-bilaga till en dagstidning, i vilket fall som helst. En nedladdning fungerar ofta som en förhandstitt, en preview på saker man inte visste man skulle gilla annars.
Magnus Uggla
(ej att förväxlas med Timbuktu)
I somras fick Expressenläsarna super-subventionerade CD-skivor med Magnus Ugglas samlade magnum opus på köpet med tidningen om de ville. Samtidigt spriddes illegala kopior av den hit som samma Thomas Dam-troll hade 1976, ”Sommartid”, på landets trendigaste mp3-bloggar, eftersom den här låten nu anses vara en svensk balearic-klassiker och därmed legitimerat cool i vissa innerstadskretsar.
Så komplicerad, och direkt motsägelsefull är dagens medievärld. Det går inte riktigt att summera i enkla scoop om att ”Timbuktus image blir förstörd när han samarbetar med TPB”.
SR ringde. De ville göra något slags scoop om att Timbuktu lanserar sin nya singel gratis via The Pirate Bay. Antar att deras ”tänk” var att Timbuktu nu skulle riskera dålig publicitet efter den senaste kontroversen kring sajtens länkning till känsliga offentliga data. Men jag tror inte det. Jag tror dagens mediekonsumenter är mycket mer mångfacetterade än så, och att man måste skilja mellan äpplen och päron. Förundersökningar och popmusik. Och dessutom se bakgrunden till både Timbuks och TPB:s egna varumärkesbyggande.
Popmusik i form av mp3-filer var en av de första typer av populärkulturella produkter som började massdistribueras på dedikerade fildelningsnätverk. Redan runt år 2000 var det många hiphop-, rock- och technoartister som antingen aktivt använde sig av mp3:or som ett viralt verktyg för att sprida sin musik och skapa sig ett namn, eller mer passivt såg på medan deras musik kopierades, helt gratis, och därmed bidrog till att göra dem mer etablerade som artister. Några exempel på detta var Fattaru, Ison & Fille, José González och andra som slog igenom i början av tvåtusentalet.
Samtidigt är ju The Pirate Bay, som Oscar Swartz skrev för ett tag sedan, mera rock’n’roll än den skråbaserade musikbransch som slåss mot dem. Sajten och den piratromantiserande mylla den springer ur (Piratbyrån, piratpartiet, kopimi) har sedan första början varit förknippad med en image som andats rätt mycket antiglobaliseringsvänster, veganism, Samfundet Mot Plågsamma Djurförsök, fri fildelning till alla, ”välfärd börjar vid 100Mbit” etc.
TPB har således rent imagemässigt, eller åtminstone sett till de målgrupper man gemensamt delat, stått proggaren Timbuktu väldigt nära.
Dock riskerar denna image nu enligt mig att stegvis glömmas bort eller missförstås allteftersom sajten framstår som monolitisk, normativ, annonsdriven, porrbefrämjande och godmodigt befästande av sitt eget varumärke. Trots att det kommersiella intryck sajten kan tänkas ge är missvisande vad gäller ren inkomst (sajten är och förblir ett minusprojekt, intygar bland annat Peter Sunde), kan den aspekten av deras framtoning fortfarande sätta dem i problematiska situationer när de – som vi ju såg häromveckan – tvingas försöka ratta medierelationer som skulle vara stora utmaningar för den mest luttrade kommunikationsstrateg.
Därför är samarbetet med Timbuktu helt logiskt. Hans plattor sprids redan ändå på fildelningsnätverken, och han ser inga större problem med det. Dessutom hjälper det TPB-fansen att påminnas om var sajten kommer ifrån; fingret åt etablissemanget och samtidigt en ny form av affärsidé där fundamentalistiska upphovsrättsprinciper sätts åt sidan till förmån för t-shirtförsäljning och fler potentiella konsertbokningar. Istället för att dogmatiskt profilera sig som ”anti-kommersell” och ”anti-establishment” på ren autopilot, så etablerar TPB och Timbuk här nya plattformar för autonomt kulturskapande och vinning annan än den rent monetära. Med andra ord: 99-tänk istället för 68-tänk. Det är därför inte ens oväntat att Timbuk gör detta. Hade det varit Bodies Without Organs eller Per Gessle hade det kanske varit mer av en nyhet.
Dessutom, sett till sajtens monolitiska ställning och popularitet, som ju de senaste veckornas kontrovers kom att visa, är TPB lite att jämföra med en ”portal” eller ett ansikte för fildelningen som livsstil och folkrörelse. Om vi ska uttrycka det i klyschor: ”en aftonbladet.se för piratgenerationen”.
Men när aftonbladet.se gör regelbundna övertramp, moraliskt och kommersiellt (till exempel i hur man exponerar och profiterar på enskilda människoöden) så finns det ju ingen relevans i att samtidigt kritisera de övriga verksamheter detta mediehus sysslar med. Man kan inte kritisera Aftonbladets DVD-bilaga, kampanjerbjudanden eller korsordstävlingar med grund i deras nyhetsredaktions pressetik i känsliga frågor.
På samma sätt är TPB stora nog att allmänheten kan se att man sysslar med en väldigt heterogen, blandad verksamhet. Visst kan man tjäna pengar, använda sig av vissa medel, men samtidigt ha uttalade mål som delvis ursäktar dessa medel. Man kan göra en tabbe inom ett visst etisk parerutrymme som man har tilldelats, utan att för den skull få hela sin verksamhet misstänkliggjord.
Vad man gör i sin hantering av allmänhetens ilska och motvilja till ens direktpublicering av känligt förundersökningsmaterial är en annan fråga än vad man gör av ett jippo där man klappar en artist på axeln för att han sällar sig till de informella distributionskanaler som redan existerar.
Man måste skilja mellan äpplen och päron.
Detta är också vad många av de jag intervjuat (som del av mitt forskningsarbete) menar. Medielandskapet har aldrig varit mer heterogent, brusigt, bubbligt och ofta motsägelsefullt än vad det är idag. Och konsumenterna är mer sofistikerade än vad vi tidigare kanske trott. Man laddar ner en film på TPB, men detta förbjuder inte att man senare ändå köper den på DVD. Samma film ges ett år senare bort som hårdsponsrad DVD-bilaga till en dagstidning, i vilket fall som helst. En nedladdning fungerar ofta som en förhandstitt, en preview på saker man inte visste man skulle gilla annars.
Magnus Uggla
(ej att förväxlas med Timbuktu)
I somras fick Expressenläsarna super-subventionerade CD-skivor med Magnus Ugglas samlade magnum opus på köpet med tidningen om de ville. Samtidigt spriddes illegala kopior av den hit som samma Thomas Dam-troll hade 1976, ”Sommartid”, på landets trendigaste mp3-bloggar, eftersom den här låten nu anses vara en svensk balearic-klassiker och därmed legitimerat cool i vissa innerstadskretsar.
Så komplicerad, och direkt motsägelsefull är dagens medievärld. Det går inte riktigt att summera i enkla scoop om att ”Timbuktus image blir förstörd när han samarbetar med TPB”.
